Här kommer ett utkast av en rätt så samtida och självupptagen text, men hej, skriv ett du med.

Jag är 29 år och ända sedan tonåren har jag älskat kommunikation, mode och sociala medier. En motstridig matcha-girlie absolut, men fortfarande en matcha-girlie. En hudvårdsfantast som lägger på tok för mycket pengar på ”hälsa”. Jag visste rätt tidigt att jag ville jobba inom marknadsföring, helst modeindustrin och började knyta kontakter och jaga jobb. Ja, en typisk gå upp tidigt tjej, sätta dagens agenda, effektivisera, optimera och såklart romantisera allt för att må så bra som möjligt. Men det blir aldrig bra, varken jobben eller jaget, känner liksom inte den där inre glöden, euforin/känslan av tillfredställelse jag som ungdom trodde jag skulle känna. Vad är det jag strävar efter egentligen? Pengar? Image? Ja, förmodligen båda. Vad är det jag jobbar för? Vad är jag en del utav? Kan jag stå för svaren på de frågorna? Mmm.. Men sen att ändra inriktning och göra något annat var svårare än jag tänkte, haha jag är ju liksom en produkt av mitt egna inlärningssystem. Nu ska vi se här, det är bara börja bryta ner det. Hur fan gör jag det då? Hela min LinkedIn är fylld av samma sorts innehåll, i typ ingen annan nyans än blå.

När jag tog beslutet att bryta kontakten med min ”karriär” och återvända till studierna, blev det till en början en rätt förvirrande tid. Jag möts av människor som inte tänker som jag gör och jag kommer på mig själv bli kränkt oftare än jag byter underkläder, vilket säger mer om mig (dom!?) än om dom. Men det händer något här ändå, omtumlande, spännande och lite som att jag faktiskt är på rätt plats. Jag är inte helt säker på vart jag är påväg, men jag tycker processen är spännande, hur jag faller tillbaka gång på gång mitt inlärda system, hur förvirrad jag är och hur inspirerande det ändå är att våga bryta mönster om det inte känns rätt. Kanske gör jag detta för min image också? Och nu skriver jag dessutom om det. Hur hamnade jag här?

Definitiv hatkärlek, det suger men jag älskar det. Och så får jag helt enkelt se vart det leder, rätt så säker på att det blir bra tillslut ändå.

P.S. jag älskar fortfarande mode.

Jag tänkte denna vecka uppmuntra till att skapa grejer, med händerna helst, för närvarons skull och den stimulans och rikedom det ger men jag skiter i det. Har ingen lust, är såpass inspirerad att jag inte kan formulera mig. Är inte det också en konst, att formulera sig?

Har I alla fall virkat en mössa i svart merinoull, med inspiration eller snarare en besatthet av den italienska commedia dell’arte, 1600-talets pierrot clown. Stämningen har varit som på en omoralisk cirkus det vill säga söt, tragisk och drömsk. Och glädjen, den har jag hittat i melankolin.

Jag har inget att mer att säga, så jag säger inget mer. Hej!

måndag-fredag utan dig. Vi har ett slutdatum men det tar inte bort faktumet att det är olidligt ibland, ganska ofta. Tänker på att om vi människor är skapta för att leva tillsammans, träffas och röras. Hur överlever man då när man inte gör det tillräckligt?

Hör mig nu, jag vet att vi träffas far beyond mycket mer än många andra som lever i distans och nej det är såklart ingen som dör. Och jag vet att det finns alternativ, att vi inte är låsta, här är ingen offerskjorta på. Trött på tabu dock, det ändrar ändå inte att vi mår skit ibland. Jag lägger blommorna på hans sida sängen, som ett försök att fylla tomrummet han lämnar när han åker på måndagsmorgonen.

Ja, det finns fördelar också? Så som att passa på att utöva en hobby eller ta tid till möten med människor man annars inte möter, träna och fokusera på sin karriär : ) Hmm. Äsch, sluta gnäll, tänker ni och jag tänker att jag är självständig, det vet jag ju, men varför ska jag behöva vara det? Det känns så militant och jag orkar inte vara en del av det. måndag-fredag utan dig och vardagen är faktiskt rätt grå.

För att inte tala om pressen på hur det ska vara när man ses, det ska liggas och det ska vara kvalitetstid, träffa vänner och familj tillsammans för att, när annars? Och ja, visst bråkar man lite lite extra, för att, ja man saknar varann och måste hitta nya verktyg för kommunikation. Beröring och fysisk närvaro är taget för givna kommunikationssätt och sätt att uttrycka kärlek. Det är så mycket svårare att prata med varann så det räcker till.

avskyr måndag-fredag utan dig.

Tänker på förvirringen, den som man kommer till när man försöker reda ut tankarna genom att grubbla över dem. Man vet att det nästan aldrig hjälper att tänka på något för mycket, men ändå gör man det. Eller jag gör det iallafall. Så för att inte göra det, så tänkte jag att jag skulle starta den här bloggen nu, för att sortera allt jag är. Kanske inte allt, men i stora drag. Lite trött på politik men brinner ändå för det, laga mat, yoga för inre frid och tokförälskad i filmer, skrifter och att förstå mig själv genom andra människors görande.

Toscana i somras, bilden är tagen av min vän Charlotta.