skriver nonsens

en blogg skriven av Semah

  • Syster och jag

    Jag har vridit och vänt på mig ett par tjugotal gånger när det kommer till frågan: ”Vad ska du bli när du blir stor?” och jag vill skriva om stigmat kring att inte veta men ändå vara lugn.

    Vad är ”min nisch” och vad ska jag ägna resten av livet åt att göra? Vänner, familj och bekanta har alltid med en skämtsam, och ibland inte så skämtsam ton sagt att: ”herregud, du gör så mycket olika saker”, och jag vet såklart att vissa uppskattar min nyfikenhet, medan andra blir stressade å min vägnar: Hur jag ska kunna livnära mig med så spridda intressen? Jag klandrar dem inte. Jag har också jämfört mig med personer som har en linjär resa och undrat om det är mig eller dem det är fel på.

    Jag har aldrig haft svårt att skaffa jobb och livnära mig, jag tar det inte för givet, men varför nöja mig här? Jag blir så satans uttråkad efter ett tag. Idén om att välja EN sak och bli ”himla’ duktig” på den har varit så begränsade. Det anses framgångsrikt att specialisera sig, och det stämmer säkert fört vissa, men inte för mig. Jag vet att jag vill ha flera bollar i luften. Det är svårt att placera mig i ett fack, och jag älskar det. Faktum är att jag blir stressad av fack och titlar, det har ni kanske listat ut vi det här laget, men det är i det gränslösa som jag hittar mitt lugn.

    Jag pratade med min syster om hur vi matas med ”vägen mot att hitta lyckan”. Men tänk om det egentligen handlar om att hitta ett lugn? För att kunna hantera både lyckan och olyckan. Det är mitt lugn, att ha hittat hit, där allt är en möjlighet.

    Begreppet ‘multipotentialite’ fick jag lära mig om från Emilie Wapnicks. Emilie har skrivit boken: ”How To Be Everything” och gjort en Ted Talk: ”Why Some Of Us Don’t Have A True Calling”, om du är sugen på mer.

  • Att tala utan att ta över. Om motstånd, sorg och det perfekta offret. Att lyssna och om att vara ett vittne. Skrivet med Judith Butlers frågor i bakhuvudet och med språket som tar form av att hitta min roll som andra generationens invandrare. 

    Artwork by Nils Hufhult

    Jag tänkte börja i ett motstånd. Motståndet mot att göra detta till min historia. Eftersom det här inte handlar om mig. Ändå märker jag att jag inte kan ta bort mig själv ur ekvationen. Jag läser, lyssnar och reagerar. Och också det är en position tänker jag? Frågan blir därför inte om jag ska tala, utan om hur. Som andra generationens invandrare, född och kär i Sverige men med starka rötter till föräldrarnas hemländer. Hur kan man närma sig något som inte är ens eget men som känns som det, utan att göra anspråk på det? Hur man kan stå kvar i sin blick utan att ställa sig i vägen? 

    Prisma Palestina är ett projekt i kulturskriften Ord&Bild som samlar och översätter röster som befinner sig i, nära eller i konsekvenserna av våldet som pågår i Palestina. Texter som bär sorg, ilska, humor, motstånd och analys på samma gång. Det är röster som ofta filtreras, ifrågasätts eller villkoras i den västerländska offentligheten. Att läsa dem väckte inte bara empati hos mig, utan också frågor om makt. Vem får tala. Vem blir lyssnad på. Och vilka liv som överhuvudtaget räknas som förluster. 

    Vems liv räknas som sörjbart? 

    Genusforskaren Judith Butler inleder sin text Violence, Mourning, Politics (2003) med en fråga som vi är många som tänkt på efteråt: Vems liv räknas som sörjbart? Butler skriver om sorg inte som något privat och avgränsat, utan som något som också är politiskt. Vissa liv erkänns som liv, andra gör det inte. När Butler skriver att man påbörjat sin sörjeprocess först när man accepterar att förlusten kommer att förändra en, kanske för alltid, är jag fast. Sorgen som något man inte tar sig igenom, utan något man lever med. Sorgeprocessen är inte linjär, det vet vi. Att det inte finns något snabbt ”gå vidare”. Det finns ett före och ett efter. Så det finns ett före och ett efter den 7e oktober.  Jag tänker på om motståndet mot sorg samtidigt kan vara ett motstånd mot förändring. I ett västerländskt politiskt klimat som värderar handlingskraft, rationalitet och effektiva lösningar finns liten plats för att stanna i det som gör ont. Sorg ses ofta som passiv, improduktiv, något som måste ”övervinnas”. Men kanske är det just där, i sorgen, som en annan sorts politik kan ta form.

    Flera av texterna i Prisma Palestina rör sig kring kravet på att vara ett perfekt offer. Skribenten Mohammed el Kurd skriver om retorik och om hur palestinier förväntas vara artiga, rimliga och samlade i sitt lidande. Aldrig arga. Ilska blir ett privilegium som inte alla tillåts ha. Det finns ett dilemma för den som får tala. El Kurd reflekterar över varför han ibland bjuds in att tala. Är det för det han säger, eller för vad han representerar. Uttal, kropp, igenkänning. Representation riskerar här att bli en tom gest när kroppen får bära betydelsen i stället för orden.

    Detta påminner starkt om det Butler beskriver som villkorad sörjbarhet. För att ett liv ska räknas måste det först göras igenkännbart och ”ofarligt”. Mänskligt på rätt sätt? Yrke, utseende, språk och tonfall spelar roll. En undersökning publicerad av Forensic Architecture (2022) visar ett exempel på villkorad sörjbarhet: Shireen Abu Akleh sköts till döds i Jenin 2022, hon var en palestinsk-amerkiansk journalist som dödades av israelisk militär. Hon blev sörjbar genom att beskrivas som journalist, professionell och respekterad. Som om döden i sig inte var tillräcklig.

    Integritet och empati 

    Författaren Sara Aziza skriver om sin tvekan inför att dela en bild på sin far som barnflykting. Inte för att hon inte vill vittna, utan för att hon inte vill exploatera. Frågan om integritet väcks i mig, att integritet här inte framstår som en självklar rättighet, utan som något som ständigt måste förhandlas i offentligheten. Hon påminner också om vittnets ansvar. Att dokumentera utan att ersätta den andres smärta med sin egen. Jag fastnar vid tankar om empati. Att empati ofta handlar mer om mig än om den andre. Att föreställa sig hur jag själv skulle känna, snarare än att lyssna till det som faktiskt sägs. Att känna är inte samma sak som att förstå. För oss som befinner oss på distans blir detta särskilt viktigt. Att tala utan att tala över. Att dela utan att ta över. Att låta sorgen finnas, utan att göra den till något vi förbrukar eller till en spegel för våra egna känslor.

    Våga

    I ett samtal med sociologen Paul Gilroy på YouTube diskuteras frågan om hur vi lyssnar på dem vi inte håller med. Gilroy efterlyser inte bara mer kritik, utan andra sätt att se världen. Hans begrepp ”fluvial humanism”, att tänka mänsklighet som något rörligt och sammanbundet som vatten, öppnar upp för en hållning som är mjukare men inte mindre radikal för det. Kan vi se på sorg som vågor? Sorg har också en egen tid. Den rör sig, förändras och återkommer. Nationer kanske inte kan sörja, men människor kan. Kanske är det där möjligheten finns. I att stanna kvar i det obekväma. I att låta sorgen förändra oss, i stället för att snabbt pressa in den i rätt språk, rätt retorik, rätt form. Jag har lite svårt att se på saken svart eller vit, jag tror på att vi behöver vågorna, och det rörliga för att ta oss igenom och förstå. Jag fastnade vid vad poeten och akademikern Refaat Alareer skriver i Ord&Bild; att berättelser är till för att berättas och återberättas. Att hålla dem för sig själv är ett svek. Mot arvet, mot de döda, mot framtiden. Kanske är det där denna text måste landa? Inte i ett svar, utan i ett ansvar att våga. Detta mod handlar också om att inta en roll för mig. Att leva som andra generationens invandrare är att ständigt leva i ett mellanrum, nära och på avstånd samtidigt. Jag bär på berättelser som inte är mina egna men som ändå formar mitt språk och min blick. Så, utan att göra historien till min, kan jag stanna kvar och fortsätta våga lyssna, våga tala, våga fråga vems sorg som får ta plats, och varför. Om berättelser är till för att berättas och återberättas kan jag, utan att tala högst, ta ansvar över att de forsätter röra sig, precis som vågorna i havet. 

  • När jag var yngre tänkte jag ofta att människor hade onda intentioner. Det var rätt så jobbigt när jag insåg att det kanske snarare var min egen osäkerhet som färgade hur jag såg på andra. Inte att jag är ond, jag tror inte ens på den sortens uppdelning, och jag menar inte att en ond handling automatisk är lika med en ond människa.

    Den senaste tiden har jag väl tänkt att jag ska lägga ”läkningen” åt sidan, för vad finns det att läka ifrån när livet är så underbart? Lev mer och grubbla mindre som en klok person en gång sa. Så om någon skulle vilja prata om läkning skulle jag hellre kanske vilja prata om självkännedom? Självförståelse? För att, det har varit viktigt för mig, och kanske är det viktigt för dig också.

    Jag har lärt mig mest om mig själv i relation till andra, för att jag ofta blir påmind om att mina ageranden har konsekvenser, både de bra och de dåliga. Och kanske är det därför relationer är knepiga, kanske allra mest relationen till mig själv.

    Jag har haft svårt att se mina egna misstag. I min egen berättelse är jag ofta både rimlig, genomtänkt och om du frågor mig, ganska felfri. Så att jag ska säga att jag har gjort fel, kräver mer mod än jag gärna erkänner. För då måste jag ju kliva ner från min egen försvarsposition.

    Jag är bra på att intellektualisera mina problem, det ger mig kontroll och jag kan förstå mig själv utan att ta ansvar. men att faktiskt våga vara ärlig mot mig själv och säga förlåt (till mig själv och andra) när jag vet att jag har gjort fel men inte vågar se det. Det har jag varit mindre bra på.

    Det är något med att ofta ha en sköld och maska sina inre känslor som inspirerar mig, för att det är teaterlikt och jag slipper ju ta ansvar över vad som händer. Men skölden har varit ett problem när jag halvvägs igenom en konflikt insett att ”shit jag är nog en del av problemet jag själv”. Många gånger när jag väl vågat vara lite sårbar kommer jag istället på mig själv bli kränkt över att jag har blivit missförstådd och då blir kränktheten istället en utväg, så att jag slipper be om förlåtelse. För så länge jag är sårad kan jag fortsätta vara oskyldig?

    Här kommer 7 saker jag är tacksam över att jag lärt mig om relationer.

    ✮ Se mig själv i spegeln och verkligen titta. Inte titta bort för att det är jobbigt eller inbilla mig en bild av mig själv som inte finns. Titta i spegeln, där finns oftast svaren. 

    ✮ 100% ärlighet. Det är inte alltid bekvämt och ibland gör det mig ensam. Men bättre det än att leva i konflikt med mig själv.

    ✮ Ta inget personligt. Denna har nog hjälpt mig allra mest när jag tyckt att livet varit lite knepigt. Om någon säger eller tycker något om mig som inte känts helt rätt i magen, så har jag lärt mig att inte ta det personligt. Det handlar ofta mer om personen som säger det en jag som tar emot det. Dock har jag här också fått gå tillbaka till att se mig i spegeln och undra om personen har rätt? Och är jag 100% ärlig mot mig själv i det svaret, då kan jag gå vidare i lugn och ro.  

    ✮ Lämna över/underlägsenhet utanför. Ja, för att jag inte är bättre eller sämre än någon annan. Här har jag lärt mig att den som gjort mig mest ”fel” ofta är min viktigaste läxa.

    ✮ Helikopterperspektiv (backa & se utifrån). I heta situationer, detta är wow alltså. Backa ta ett andetag eller två och reagera sen. Ger möjlighet att reagera utifrån mina värderingar och den jag vet att jag vill vara. 

    ✮ Det är okej att bli missförstådd. Alla kommunicerar med olika språk vilket gör missförstånd till naturliga.

    ✮ Våga konfrontera. Slutligen detta! Har länge tänkt och trott att konfrontation är något dåligt, eller att det är elakt, även fast jag aldrig slutat konfrontera så har det kanske snarare handlat om för mig att se alla de stegen ovanför innan jag väljer konfrontation. Pick your battles, och påminna mig själv om att våga jobba på mina relationer, lämna inte vid första taget för att det uppstår en konflikt i dig, över eller med någon. Våga konfrontera för att få starkare band.

    Det var allt för denna gången. Jag delar inte detta för att det är något slags facit utan mer för att konflikter inte skrämmer mig på samma sätt längre. Jag tar dem för vad de är. Sen att dom får oss att växa och lära känna oss själva, andra och världen ännu lite mer är bara en bonus. PoK

  • Här kommer ett utkast av en rätt så samtida och självupptagen text, men hej, skriv ett du med.

    Jag är 29 år och ända sedan tonåren har jag älskat kommunikation, mode och sociala medier. En motstridig matcha-girlie absolut, men fortfarande en matcha-girlie. En hudvårdsfantast som lägger på tok för mycket pengar på ”hälsa”. Jag visste rätt tidigt att jag ville jobba inom marknadsföring, helst modeindustrin och började knyta kontakter och jaga jobb. Ja, en typisk gå upp tidigt tjej, sätta dagens agenda, effektivisera, optimera och såklart romantisera allt för att må så bra som möjligt. Men det blir aldrig bra, varken jobben eller jaget, känner liksom inte den där inre glöden, euforin/känslan av tillfredställelse jag som ungdom trodde jag skulle känna. Vad är det jag strävar efter egentligen? Pengar? Image? Ja, förmodligen båda. Vad är det jag jobbar för? Vad är jag en del utav? Kan jag stå för svaren på de frågorna? Mmm.. Men sen att ändra inriktning och göra något annat var svårare än jag tänkte, haha jag är ju liksom en produkt av mitt egna inlärningssystem. Nu ska vi se här, det är bara börja bryta ner det. Hur fan gör jag det då? Hela min LinkedIn är fylld av samma sorts innehåll, i typ ingen annan nyans än blå.

    När jag tog beslutet att bryta kontakten med min ”karriär” och återvända till studierna, blev det till en början en rätt förvirrande tid. Jag möts av människor som inte tänker som jag gör och jag kommer på mig själv bli kränkt oftare än jag byter underkläder, vilket säger mer om mig (dom!?) än om dom. Men det händer något här ändå, omtumlande, spännande och lite som att jag faktiskt är på rätt plats. Jag är inte helt säker på vart jag är påväg, men jag tycker processen är spännande, hur jag faller tillbaka gång på gång mitt inlärda system, hur förvirrad jag är och hur inspirerande det ändå är att våga bryta mönster om det inte känns rätt. Kanske gör jag detta för min image också? Och nu skriver jag dessutom om det. Hur hamnade jag här?

    Definitiv hatkärlek, det suger men jag älskar det. Och så får jag helt enkelt se vart det leder, rätt så säker på att det blir bra tillslut ändå.

    P.S. jag älskar fortfarande mode.

  • Jag tänkte denna vecka uppmuntra till att skapa grejer, med händerna helst, för närvarons skull och den stimulans och rikedom det ger men jag skiter i det. Har ingen lust, är såpass inspirerad att jag inte kan formulera mig. Är inte det också en konst, att formulera sig?

    Har I alla fall virkat en mössa i svart merinoull, med inspiration eller snarare en besatthet av den italienska commedia dell’arte, 1600-talets pierrot clown. Stämningen har varit som på en omoralisk cirkus det vill säga söt, tragisk och drömsk. Och glädjen, den har jag hittat i melankolin.

    Jag har inget att mer att säga, så jag säger inget mer. Hej!

  • måndag-fredag utan dig. Vi har ett slutdatum men det tar inte bort faktumet att det är olidligt ibland, ganska ofta. Tänker på att om vi människor är skapta för att leva tillsammans, träffas och röras. Hur överlever man då när man inte gör det tillräckligt?

    Hör mig nu, jag vet att vi träffas far beyond mycket mer än många andra som lever i distans och nej det är såklart ingen som dör. Och jag vet att det finns alternativ, att vi inte är låsta, här är ingen offerskjorta på. Trött på tabu dock, det ändrar ändå inte att vi mår skit ibland. Jag lägger blommorna på hans sida sängen, som ett försök att fylla tomrummet han lämnar när han åker på måndagsmorgonen.

    Ja, det finns fördelar också? Så som att passa på att utöva en hobby eller ta tid till möten med människor man annars inte möter, träna och fokusera på sin karriär : ) Hmm. Äsch, sluta gnäll, tänker ni och jag tänker att jag är självständig, det vet jag ju, men varför ska jag behöva vara det? Det känns så militant och jag orkar inte vara en del av det. måndag-fredag utan dig och vardagen är faktiskt rätt grå.

    För att inte tala om pressen på hur det ska vara när man ses, det ska liggas och det ska vara kvalitetstid, träffa vänner och familj tillsammans för att, när annars? Och ja, visst bråkar man lite lite extra, för att, ja man saknar varann och måste hitta nya verktyg för kommunikation. Beröring och fysisk närvaro är taget för givna kommunikationssätt och sätt att uttrycka kärlek. Det är så mycket svårare att prata med varann så det räcker till.

    avskyr måndag-fredag utan dig.

  • Tänker på förvirringen, den som man kommer till när man försöker reda ut tankarna genom att grubbla över dem. Man vet att det nästan aldrig hjälper att tänka på något för mycket, men ändå gör man det. Eller jag gör det iallafall. Så för att inte göra det, så tänkte jag att jag skulle starta den här bloggen nu, för att sortera allt jag är. Kanske inte allt, men i stora drag. Lite trött på politik men brinner ändå för det, laga mat, yoga för inre frid och tokförälskad i filmer, skrifter och att förstå mig själv genom andra människors görande.

    Toscana i somras, bilden är tagen av min vän Charlotta.